Den "rätta"
Jag funderar ofta på kärleken. Häromdagen pratade jag med en vän om vad man skule kunna kalla själsfränder. Hon var övertygad om att det finns en som är den rätta för varje människa. Jag frågade henne då vad som händer med de som skulle ha blivit den rätta till dem som dör unga, till dem som stänger in sig i depression. Hon svarade då att dens respektive skulle råka ut för samma öde eller kunna finna tröst i någon annan som var ensam. Att man på något sätt skulle kunna kompromissa och lära sig att älska någon annan än vad som var menat från början. Jag förstår verkligen hennes teori men jag hoppa på något mer, eller en bättre logik. Skulle man då vara menade att finna varandra? Har man sådan tur att man är född på samma kontinent? Tänk om den som skulle vara rätt för mig är en ensam enstöring i en öken i Afrika? Det håller liksom inte i längden.
Vad tror jag då?
Jag tror att vi alla om vi vill kan hitta någon som vi känner oss hela med. För det är väl ändå det som vi söker? Att känna oss som en del av någonting större?
Jag tror att man kan skapa sig en själsfrände om man tror på det och att det handlar om timing. Man måste vara på samma nivå samtidigt och båda måste tro på det. Det måste finnas en kemi, ett intresse. Men alla de som dör ensamma då? Alla de som inte finenr vad de söker? Kanske letar man för aktivt, sätter ribban för högt eller är rädd för att binda sig till någon. Kanske slutar man som den galna tanten i Simpsons, ensam med sina katter.
// S
