Kritisera!

Eftersom jag inte har något bättre för mig lägger jag ut min senaste novell. Jag har dock ändrat slutet från hur det var då jag lämnade in de. Hoppas ni gillar den.


FÖR DIG SOM KOMMER OM NATTEN

På natten besöker du mig, på natten när jag är ensam och sårbar. Då lamporna brunnit ut, då gatorna sover. När fåglarna slutat viska, då varje litet andetag är ett med mörkret. Din beröring svider, svindlar, lockar och äcklar på samma gång. Jag vågar inte beväpna mig, det är lika mycket mitt fel. Jag säger ju inte nej fastän mitt hjärta sjunker och mitt inre protesterar. Jag har slutat kämpa och väntar tills solens första strålar, då du lämnar mig med hoppet om att du ska glömma nästa natt, ångra dig och låta mig andas. Vad drömmer du om? Att min sista lilla tvekan ska försvinna, att jag ska ge dig hela mig innan natten är över? Att jag till sist ska låta dig besitta mig helt?

                      På morgonen känner jag mig smutsig, besudlad men ler ändå åt solens första strålar, ber dem att aldrig mer lämna mig. Men jag vet att du kommer nästa natt än en gång, du har gett mig det löftet, den förbannelsen.

                      När duschens varma strålar träffar min hy ryser jag, gnuggar bort varje spår av dig, du som bara kommer om natten.

Jag vågar inte berätta, vet att det är delvis mitt fel. En ömsesidig passion, hemlig, förbjuden och lockande. För mig som söker men aldrig finner är du där, störande men närvarande. Och jag vet att en del av mig vill ha dig där. Vill du förtära mig inifrån? Gräva dig så långt in du kan? Så att vi två kan bli ett.

Han såg henne varje dag men hon såg honom aldrig. De grå ögonen, tömda på glädje, missade honom varje dag. Men det var för henne han gick upp på morgonen. Det var för henne han fortsatte att andas. En trasig fågel fast i fällan. Han ville lirka henne lös, plåstra om hennes vingar och lära henne att flyga igen. Han ville se läpparna le, ögonen tindra.

                      De hade gått i samma klass i ett år men han tvivlade på att hon visste hans namn. Hennes mörka lockar jagade honom om natten, hennes grå ögon såg honom i månens ljus. Han fruktade att vakna, rädd för att hon skulle ha flugit iväg utan honom. Men han vågade inte chansa, chansa på att hon skulle klara sig genom dagen utan hans uppmuntrande tankar. Hans blygsamma beskydd. Om han bara kunde vara den som fick släppa henne fri.

Ännu en solnedgång som jag bevittnar från mitt fönster, ännu en väntan. För jag vet att du kommer. Du älskar mig för mycket för att lämna mig ifred. Dina vassa naglar lämnar spår på mina armar och ditt mörker lämnar aldrig min själ.

                      Jag fäller en tår till farväl innan jag lämnar mitt rum, för inte en natt till ska du plåga mig. Du har vunnit.

Han gick längs gatan då han såg henne. De mörka lockarna svepte runt henne som en slöja. Hon var det vackraste han hade sett. Men hon var på fel plats, helt fel plats. Hon stod på bron. I gatulampornas sken kunde bara han ha känt igen henne. Den enda som visste att hon var en fågel. En fågel som för en sista gång ville pröva sina vingar.

Den kalla vinden svalkar min kind, aldrig har jag känt mig så levande som nu, nu när jag är vid slutet. Jag hoppas på en ny början, någon annanstans bortom tid och rum. En chans att bli någon annan, någon obefläckad.

"Gör det inte", hans röst var stadigare än vad han hade trott. Hon vände lite på huvudet så att han såg henne i profil. Nattens ängel, en fågel redo att lyfta och aldrig mer komma tillbaka. Det utav hennes ögon som han såg var mer levande än han någonsin hade sett det, kanske skulle hon stanna. Han sträckte fram sin hand och viskade hennes namn.

Varför skulle han komma hit? Varför skulle han få bli ett vittne, Jag ville inte att någon skulle höra min nacke knäckas mot det kalla vattnet nedan. Jag vet att inget mänskligt öra skulle kunna uppfatta det över vågornas muller men jag tvivlar inte på att han kommer att höra det inom sig då han ser det hända. Han är fin och i en perfekt värld hade jag kunnat älska honom. Men mitt hjärta är bara en köttslamsa. Sönderfrätt av smärtans syra. Jag förbannar dig för det du har berövat mig. Tro inte att jag inte vet vad jag förlorar. En liten del av mig skulle inte ha någonting emot att vända mig om och falla i hans famn. Men jag kan inte svika stjärnorna, de som skulle bli de enda vittnena till mitt livs största stund. Dess slut.

Han såg den ensamma tåren lämna hennes öga, bad för att det var en tår av ånger. Att hon kanske skulle välja att ge honom en chans. Ge honom en chans att lära henne att flyga på riktigt, med en säker landning.

"Gå din väg", viskar jag. Rädd för att rösten inte ska hålla. "Lämna mig ensam med stjärnorna."

"Jag kan inte leva utan dig" hans röst darrade men han visste att han bara hade en chans, när om inte nu skulle han berätta vad han kände? Det var värt det om det fick henne att stanna.

Å nej, inte ett till liv på mitt samvete, dumma pojke. 'Snälla gud låt honom älska någon värd hans kärlek.' Gud, den enda jag vet hur man tillber, en skugga, en tanke, ett namn som satts på vad? På människans fåfänga? På det okända? Vem kommer att hjälpa mig igenom döden? Finns det ens någonting bortom den? Är min vision av ett slott av solrosor en dröm? Nangijalas körsbärsblommor en lögn? Himlens paradis endast tuggummi under prästens sko? Det spelar ingen roll. "Jag är inte värd ditt liv, du känner mig inte," Jag menar det. Han vet ingenting om min skuld. Hans liv har knappt börjat, mitt är sedan länge över.

Hennes ord rev i honom som klor, även duvor är vassa. "Ta min hand, vi börjar om igen."

"Gå hem, din närvaro gör ingen skillnad." '... Inte nu, när slutet är så nära', avslutar jag i mitt huvud.

Hans fötter var placerade på det isiga broräcket, så nära hennes. "Hoppar du så hoppar jag med dig."

Det första leendet jag ger honom är det sista han fick. Kalla armar fångar mig och vaggar mig till sömns en sista gång.

Pojken skulle aldrig mer älska.







Jag vill gärna veta vad ni tycker :)


// S