I carry your picture deep in me...
back to you over a thousand seas....
Ok, jag tänkte beskriva mitt jobb lite utförligare. Vad jobbar jag med egentligen? Jo, jag är en så kallad feriearbetare i Stadsparken i Örebro. Mitt jobb går ut på att rensa ogräs, tömma soptunnor och plocka skräp. det skulle kunna vara riktigt tråkigt men med bra sällskap är det supernajs. Jag kommer att jobba en vecka till med Malin innan hon slutar. Sedan blir det tre veckor som jag får jobba med främlingar, vilket innebär att jag troligtvis kommer att hålla mig för mig själv.
Fördelarna med mitt jobb är att det är hyfsat bra lön, man får frisk luft och socialicerar med Malin. Det negativa är att man blir grymt trött och får ont i kroppen. dessutom ser händerna ur som skit. Min annars lena hud är torr och narrig och mina naglar är en katastrof.
Men men man får väl lida för pengarnas skull ^^
Dessutom kan man lyssna på musik konstant, när man inte pratar då. Jag och Malin brukar prata tills vi blir trötta i kinderna eller inte kommer på nåt mer att prata om, då tar man fram mp3n. Det är superviktigt att hålla den uppdaterad så att man inte tröttnar på det man har, vilket jag ofta har gjort många andra år.
Idag pratade vi om den första sommaren jag och Malin jobbade tillsammans. Hon skrattade då hon berättade för vår jobbarkompis om när jag berättade för henne om min senast upptäckta musik.
Ungefär så här lät det: "Jag hittade nåt nytt band som är typ tsyskar eller japaner eller nåt, de heter Tokio Hotel med i. Jag var tvungen att ladda ned dem när jag såg att de inte kunde stava. De är asbra iaf även om det låter som om det sjunger Birka Line på ett ställe (Bin ich allein i Ich bin nicht ich). "
Eh ja, jag var ju inte direkt sofistikerad i mitt sätt att uttrycka mig men jag minns hur jag kände. Jag stod där i det svala sommarregnet och lyssnade på Durch den monsun. Trots att jag inte hade en aning om vad den handlade om så tyckte jag att den var så vacker och det var ett sådaant ögonblick då jag kände mig helt harmonisk. Jag hade haft låten på min mp3 i några månader tillsammans med Ich bin nicht Ich och Schrei, ändå var det då jag kände av hur fulländad den låten är.
Många år har gått och jag har förändrats mycket, likaså har de som skapade det som jag redan då såg som magi. Ändå är det ett minne som är starkt.
Att få höra den låten live är något som jag bara måste, den låter annorlunda nu men grunden finns där kvar och musiken har nog faktiskt förändrats lite på samma sätt som jag. Dessutom finns den sång jag förälskade mig i för så länge sedan fortfarande kvar. Jag kan med säkerhet säga att den har skrivit in sig i oändligheten, i alla fall i mitt hjärta.
// Sara
Ok, jag tänkte beskriva mitt jobb lite utförligare. Vad jobbar jag med egentligen? Jo, jag är en så kallad feriearbetare i Stadsparken i Örebro. Mitt jobb går ut på att rensa ogräs, tömma soptunnor och plocka skräp. det skulle kunna vara riktigt tråkigt men med bra sällskap är det supernajs. Jag kommer att jobba en vecka till med Malin innan hon slutar. Sedan blir det tre veckor som jag får jobba med främlingar, vilket innebär att jag troligtvis kommer att hålla mig för mig själv.
Fördelarna med mitt jobb är att det är hyfsat bra lön, man får frisk luft och socialicerar med Malin. Det negativa är att man blir grymt trött och får ont i kroppen. dessutom ser händerna ur som skit. Min annars lena hud är torr och narrig och mina naglar är en katastrof.
Men men man får väl lida för pengarnas skull ^^
Dessutom kan man lyssna på musik konstant, när man inte pratar då. Jag och Malin brukar prata tills vi blir trötta i kinderna eller inte kommer på nåt mer att prata om, då tar man fram mp3n. Det är superviktigt att hålla den uppdaterad så att man inte tröttnar på det man har, vilket jag ofta har gjort många andra år.
Idag pratade vi om den första sommaren jag och Malin jobbade tillsammans. Hon skrattade då hon berättade för vår jobbarkompis om när jag berättade för henne om min senast upptäckta musik.
Ungefär så här lät det: "Jag hittade nåt nytt band som är typ tsyskar eller japaner eller nåt, de heter Tokio Hotel med i. Jag var tvungen att ladda ned dem när jag såg att de inte kunde stava. De är asbra iaf även om det låter som om det sjunger Birka Line på ett ställe (Bin ich allein i Ich bin nicht ich). "
Eh ja, jag var ju inte direkt sofistikerad i mitt sätt att uttrycka mig men jag minns hur jag kände. Jag stod där i det svala sommarregnet och lyssnade på Durch den monsun. Trots att jag inte hade en aning om vad den handlade om så tyckte jag att den var så vacker och det var ett sådaant ögonblick då jag kände mig helt harmonisk. Jag hade haft låten på min mp3 i några månader tillsammans med Ich bin nicht Ich och Schrei, ändå var det då jag kände av hur fulländad den låten är.
Många år har gått och jag har förändrats mycket, likaså har de som skapade det som jag redan då såg som magi. Ändå är det ett minne som är starkt.
Att få höra den låten live är något som jag bara måste, den låter annorlunda nu men grunden finns där kvar och musiken har nog faktiskt förändrats lite på samma sätt som jag. Dessutom finns den sång jag förälskade mig i för så länge sedan fortfarande kvar. Jag kan med säkerhet säga att den har skrivit in sig i oändligheten, i alla fall i mitt hjärta.
// Sara
Kommentarer
Trackback
